Hur kan jag vara så slut då?
Det är faktiskt på det viset att det krävs en hel del av en respektive till en person som har företagit sig det ansvar som Ludde gjort denna säsong.
Inför säsongen skulle föreningen ta hänsyn till att Ludde tränar 2 lag och hjälpa till att planera träningstiderna så att de skulle ligga efter varandra. Visserligen skulle träningskvällarna bli oerhört långa, men å andra sidan skulle de lösgöra lediga veckodagar. Istället så har det tränats varenda veckodag. Lägg därtill alla matcher under helgerna.
Som så många gånger förr så gick föreningens planer i tomma intet.
Att "bara" stå vid sidan kräver inte bara ett heltidsjobb på hemmaplan. Det krävs att man alltid ska vara lyhörd för den andres trötthet och även att ha förståelse för all den dränering av energi som det engagemanget ger.
Många långa timmar har vi tillbringat tillsammans då de i princip endast ägnats åt att diskutera (Ludde berättar för mig) hur man kan förbättra "träningsintensiteten" eller hur man bäst får effekt på sina "special teams" De gånger det förekommer frustration över tex dålig kvalitet på matcher eller annat, ja då är det självklart lättast att avreagera sig på sin andra hälft.
Missförstå mig rätt nu, jag gnäller inte. Inte heller söker jag någon slags sympati. Många gånger då Ludde vacklat, har hänt under tunga perioder främst vintertid då jobbet tar mycket energi och avsaknaden av familj och lugn och ro varit stor, är det jag som fått peppa honom till att orka fortsätta.
Men var någonstans skall jag i min tur hämta energi ifrån?
Jag körde Ludde till Globen idag och trots att vi knappt pratade med varandra under bilfärden känner jag mig fylld av Luddes tankar och funderingar.
Jag känner min man väl, och jag vet att när han företar sig någonting så går han in i det han gör med hull och hår. Till all tur så delar jag hans innebandyintresse, om jag inte gjort det hade jag förmodligen dragit för länge sedan;-)
Nu återstår det en kväll, en natt, en morgon och en förmiddag innan Sm-finalen sätter igång.
En Sm-final igen... fasen hur många finaler har jag upplevt egentligen? Alltså finaler då någon i VÅR familj medverkat.
Låt mej se,
Ludde har 2 guld som spelare, och ett silver. Han coachade herrlaget till guld 2004.
Jag själv har varit i en final där det blev silver.
Rebecca har varit med om 2 finaler som resulterat i guld. Hon var även med året innan sina 2 guld fast då ingick hon "bara" i träningstruppen. (Vet inte om det räknas, det blev guld i alla fall)
Alexandra har varit med i träningstruppen under denna säsong och spelat en match. Imorgon har hon efter många om och men valt att avstå från att vara med på golvet och istället sitta på läktaren med mamsen och syrran för att fokusera på sin semifinal söndag morgon. Jag antar att vi inte räknar med Alexandra då.
Vad blir det då? en, två, tre...... NIO! Sm-finaler har vi Familjen Rodriguez Lundin totalt medverkat i om vi räknar den stundande finalen imorgon!
Egentligen ska man vara luttrad vid det här laget, men jag tycker bara det blir jobbigare och jobbigare med tiden. Undrar varför?Läste just på innebandymagazinet att jag hade rätt gällande Ludde och att han vid eventuell vinst imorgon kan bli historisk.
Så rätt jag hade i mina ensamma funderingar!
Imorgon skall jag alltså få uppleva min nionde Sm-final som någon i min familj medverkat i. Dessutom blir det bankett och efterfest.
Hoppas jag orkar.
Festblåsan är inköpt, pumpsen putsade, naglarna målade. Nu återstår bara facet och det behöver en god natts sömn numera. Man är ju inte 20 längre! Hoppas bara att jag kan sova gott i natt trots avsaknaden av min Luddegubbe.
Snart dags......längtar.
Ps. vi är även taggade trots energidränaget till söndagens bravader. Minns ni? Alexandra semifinal 10.00 och Flaggskeppet semifinal 11.20. Ds
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar