Emelie och Hermine

Hur kul är inte det här och hur "dubbelt" kul är det här.

Emelie Lindström blev igår utsedd till årets spelare. Hon får överta tronen efter Hermine Dahlerus som fick den fina utmärkelsen förra året.

Eftersom Emelie är av samma årgång som min Rebecca så har jag sett Emelie spela sedan 15 års åldern. De spelade ihop i stadslaget och i U-19. Det är så häftigt att följa unga individer sedan barnsben till vuxen ålder. Att Emelie skulle blomma ut med en sådan prakt förstog man för länge sedan.

Hermine Dahlerus blev inte nominerad till årets spelare i år, men årets center blev hon minsann korad till! Minne är alltid Minne. Hennes lägsta nivå är högre än de flestas högsta nivå. Meriterna som denna dam förfogar över är minst sakt mäktiga. Det kommer att bli omöjligt, eller åtminståne ruskigt svårt att försöka bräcka Hermine.

Minne har jag också följt sedan unga år. På min tid när jag spelade var hon en pinnig fjortis i Högdalen. När hon kom till Balrog hade jag dock slutat. I alla fall på den nivån. Minne har spelat tillsammans med Rebecca och denna säsong har hon även tränat tillsammans med Alexandra.

Det känns något lite skumt att ha känt sådana här individer så länge, och dessutom ha barn nästan i samma åldrar samtidigt som jag själv inte är en dag äldre än 26;-)

Glad blev jag även när jag såg att Mika Kohonen blivit utsedd till årets center. Klart världens bästa Mika är Sveriges bästa center!

Grattiskramar till er alla 3