Tillbaka

Vilka 8 darirad mitt väsen och min person genomlidit. Att man överlever sådana här känslostormar och aktiviteter helskinnat måste vara ett bevis på hur vi människor egentligen är funtade. (Eller inte)

Jag har upplevt stomresning av mitt hus. En upplevelse som nästan, nästan kan liknas vid ett barns födelse. Känslan är överväldigande och enorm. I alla fall var den det för mig.
Samtidigt har jag genomlidit det faktum att vara närmast anhörig till Ludde som under veckan har haft fullt sjå med sitt Damlag.

3 matcher har spelats i en kvartfinalserie mot Kais Mora. 2 av dem har vunnits. Den första var sjukt jämn, och där kunde man inte slappna av förrän slutsignalen gått. Den andra spelades på långfredagen i Mora. Jag följde med Ludde och tjejerna upp i bussen, (vem vill sitta ensam på en långfredag?) Den matchen var en riktig thriller som Mora vann i sudden. Den tredje matchen spelades igår i Botkyrkahallen inför 603 personer varav en tredjedel var Moraiter med trummor och tjohej. Tack ska ni ha det klirrade skönt i vår annars så skrala kassa!

I den sista och avgörande matchen så visade våra tjejer verkligen var "skåpet" skulle stå. De gick ut på banan från första sekund och ställde fram skåpet på ett sådant mäktigt sätt att Moraflickorna faktiskt bleknade rejält jämfört med de andra två matcher jag tidigare sett. Borta var den "friska fräcka fläkt" som de burits fram av tidigare. De kämpade på, det gjorde de men när våra tjejer kliver fram som de ska så bleknar annat bort!

Våra tjejer såg så laddade ut att jag till och med vid några tillfällen såg att det kom ut rök ur Minnes näsborrar!

Jag har aldrig sett min gubbe så "taggad" som under denna kvartserie! och det trots att jag stått vid hans sida under ALLA hans slutspel och tre SM-Guld med herrlaget och under ALLA slutspel och finaler med Flaggskeppet.

Det Ludde upplever känslomässigt, det upplever även jag. För mig som redan bär på mina egna funderingar och är nervös på mitt "anhängarvis" och "taggar" på mitt sätt, blir det en dubbel börda att bära. Jag menar att min roll i detta alltet som Ludde ansvarar och deltar i är, att vara tryggheten i borgen, den man öser ur sig alla funderingar på, den man hämtar energi ifrån, den man avreagerar sin frustration på mm.

Fattar ni hur dränerad jag känner mig nu!

Dränerad eller ej jag är skit lycklig över det faktum att tjejerna är i semifinal nu dom är där dom skall vara.

Jag är lycklig å tjejernas vägnar, dom är helt enkelt för bra för att inte vara i en semifinal. Jag är lycklig för Luddes och ledarstabens skull. Lägger man ner så mycket tid och energi så är det en fin "lön för mödan" att vara i semifinal.

Jag är lycklig för min egen skull, jag hade inte pallat att vara den som plockar upp "bitarna" efter en trasig människa som jag har fått göra så många gånger förr.

Nu kämpar vi vidare med takpannor och semifinaler.

Ge mig Balrog och Endre i Globen den 19 April!

För det är jag värd;-)