Förra helgen mötte killarna Järfälla hemma i Botkyrkahallen. Jag såg bara de sista fem minuterna av matchen men fick uppleva otroligt mycket rent känslomässigt ändå trots den korta stunden.
Järfälla som för övrigt ligger sist i tabellen hade ryckt upp sig rejält tydligen. När jag anlände stod det 4-3 till oss. Vi hade en 4-0 ledning, men Järfällaiterna ville annat denna dag.
Jag såg när de reducerade till 4-4. Inget konstigt, nu är det ju faktiskt så att motivation kan slå klass, och det var nog det som hände denna dag.
Nu till mina känslor. När matchen slutade så jublade Järfällas spelare, ledare samt föräldrar något kopiöst. Det var faktiskt kul att se den glädjen.
Jag kan villigt erkänna att jag blev glad för deras skull. Den glädjen av att äntligen efter en poänglös säsong få sin första poäng! Och inte nog med det, poängen togs från Balrog!
Hallå, från Balrog! laget alla vill slå, laget alla tänder till extra för, laget som alla hatar att förlora mot men älskar att slå, laget som leder serien.
Tacka fan för att den poängen smakade bra;-) Vilket annat lag som helst i samma sits hade blivit lika lyckligt som detta.
Som sagt, jag unnar dem det, det skall vara kul med sport!
Det finns olika typ av glädje inför förluster och vinster. Min glädje över Järfällas första poäng innebär inte att jag vill mina killar illa! Jag håller på dem i alla lägen, men sport är sport.
Det jag inte för mitt liv förstår är hur föräldrar kan vara glada över det egna lagets "misslyckande" (poäng tapp eller förlust) när ens egen avkomma för dagen är bänkad!
Eller vuxna människor som tar fram ett korsord rent demostrativt på läktaren när ens eget barn inte spelar för stunden.
Vad är det för inställning???
Antigen så är med eller så är man det inte!
Så enkelt är det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar